Morfar

Sitter faktist i badet nu och plitar ner denna kvälls blogginlägg.
Innan jag började skriva så funderade jag på vad jag skulle skriva om.
Barnen har jag berättat om. Min sambo har jag skrivit om. Även mig själv har jag låtit er veta lite mera om.
Men min morfar, han har nog vissa aldrig hört nånting om.

Minns dagen som den var igår. Min mor talade om för mig att morfar är sjuk, väldigt sjuk. Han har cancer.
Beskedet var som att dra ner rullgardinen. Min morfar, sjuk?! Han har aldrig varit sjuk, han har alltid varit den som varit pigg och glad. Det kan bara inte vara sant.
Efter det oerhört tunga beskedet var jag inte mig själv längre. Jag som alltid gillade att socialisera, träffa folk, umgås, ta en bira med polarna. Det funkade bara inte nu. Knappt så jag klarade av att sköta mitt jobb.

Som ni förstår av min reaktion var morfar inte bara en morfar, han var så mycket mera än bara det.
Mina föräldrar har alltid stöttat mig i ur och skur, dem har alltid funnit för mig och mina syskon. Men morfar var ändå morfar. Han kom med tips om hur man skulle göra den perfekta glidtacklingen i fotboll. Han talade om hur jag skulle finta ner målvaken i ishockey. Han talade om för mig hur man ska agera och uppföra sig i det dagliga livet. Han var en man med pondus. Don Corleone, släng dig i väggen, här kommer min morfar Göte!
Under alla de fantastiska år som jag fick med morfar så kan jag ärligt tala om att min röst aldrig har höjts mot den människan, en svordom har aldrig sagts och jag har aldrig nånsin tyckt illa om honom. Han har mötts med respekt, en respekt som han har förtjänat till fullo.

Man kan lätt fundera när en människa går bort, var vi osams den sista tiden? Fick jag säga vad jag ville få sagt? Hann jag ta en riktigt farväl?

Vi var inte osams jag och morfar, aldrig, speciellt inte under den sista tiden! Vi pratade om sport och hur det gick för våra favoritlag, Färjestad respektive Djurgården, bara timmar innan han somnade in. Och det sista jag gjorde var att hålla hans hand och ge han en puss på kinden.

Jag och morfar var vänner redan första gången vi sågs och vi var det även sista gången.

Kan inte ens med ord beskriva hur mycket jag saknar honom och önskar att vi fick några år till ihop.
Ville att han skulle få träffa våran son Charlie som föddes strax efter morfar gick bort. Morfar älskade alla sina barnbarnsbarn och gjorde allting för dom, precis som alla andra i våran släkt.

Vi lovade varandra den dagen på sjukhuset att nu tjurar vi inte ihop. Nu visar vi lite jävlar anamma och går med raka rygga, precis som morfar bad oss att göra.
Jag kommer göra det, om inte för min skull så för min älskade morfars skull.
Allt han lärt mig kommer jag lära vidare till mina barn. Då vet jag en sak, och det är att mina barn blir precis som jag vill att barn ska vara.

Älskar dig morfar och hoppas du har det bra vart du än är.
Vi ses, men inte riktigt än.

Med kärlek/ Ett av dina barnbarn.