Sophia

Jag pratar ofta med Fia och vräker ur mig orden
-Jag saknar tjejerna.
Detta får hon höra så fort döttrarna åkt härifrån.  Går inte en minut utan att jag tänker på dem. Vill ha dem här, 24 tim om dygnet. Nu kan jag inte det då de har lika stor rätt att träffa sin mamma, och den rätten kommer jag aldrig ta ifrån dem, aldrig.
Är jag självisk som vill ha de här hela tiden? Eller är jag bara en pappa som bryr sig?

Jag vet inte, tror att jag är både och men hoppas att jag är mer åt alternativ två.
Charlie då? Saknar jag honom när han inte är i min närhet? Absolut! Säger jag det lika ofta som att jag säger att tjejerna är saknade?
Nej.

Varför?

Tror att det kort och gott beror på att han alltid finns hemma hos oss, han bor med oss 24/7, därför tar jag det för givet att alltid se honom på kvällen innan jag somnar och på morgonen när jag vaknar.
Jag får alltid pussa och krama honom godnatt. Jag får skratta med han och jag får gråta med han. Han bara finns där, alltid.
Att ta nått för givet är farligt, mycket farligt. Vill dock klargöra att jag älskar Charlie precis lika mycket som jag älskar mina döttrar. Han är ju min son! Mitt egna kött och blod.
Men för er som kanske tror nått annat, förmodligen lever ni inte ifrån era barn varannan vecka och kan inte i er vildaste fantasi förstå hur det känns att vara ifrån nått som är halva er. Hoppas att ni heller aldrig behöver göra det.
För er som har barnen hos er varje dag, prova en sak. Prova att sätta er ner i soffan efter att knodden har lagt sig. Funderar sedan på följande frågor;

Har jag lekt med barnen idag?
Har jag frågat hur det gick i skolan?
Har jag lyssnat ordentligt om de berättat om tex en händelse?
Tog jag mig tid att natta dem ordentligt?

JAG gissar på att ni blir lite rädda för svaren. Tror att ni svarat följande;

Lekte med dem i ca 10 min, sedan var middagen tvungen att lagas.

Ställde en fråga om hur det gick i skolan sedan dök nått annat upp..

Lyssnade ungefär 2 min på vad de berättade innan tvättmaskinen var tvungen att plockas ur.

Nattade inte dem då de fick somna själva så inte egentiden försvann.

Ovanstående svar tror jag är vanliga hos familjer som lever ihop dygnet runt, dvs inga varannanvecka barn. Ett tips från en pappa som inte har de svaren på frågorna, ja de ser annorlunda ut eftersom mitt livsförhållande inte ser ut som erat, försök att ändra er, gör svaren annorlunda. En dag kanske ni är i min sits och då ångrar ni er, att ni inte tog er tid för ungarna. tro mig. Tid ni aldrig får tillbaka.
Jag får det inte, men jag kan iallafall försöka att göra svaren annorlunda utifrån den situationen vi lever i idag.



Hur klarar då  jag av situationen som den ser ut idag? Hur försöker jag få mina svar på ovanstående frågor att bli som jag vill? Hon stavas Sophia, hon är min sambo.
När jag är som mest nere, när jag är som mest arg, ledsen och arg då jag saknar tjejerna är hon där och får mig stark. Hon peppar mig, hon får mig levande. Hon ber mig leka med ungarna, alla tre. Hon låter mig åka iväg och hitta på nått med ungarna, ibland alla tre, ibland bara en av dom.

 Jag försöker och försöker att säga hur mycket jag älskar henne, varje morgon, varje kväll. Hoppas det räcker och hoppas verkligen hon förstår vad hon betyder för mig. Utan henne vore jag en såkallad nobody.
Jag pussar henne godnatt varje kväll, fyra små pussar. Det är mitt sätt att säga att jag älskar henne, bara mitt.

Tack Fia för allt du gör, tack för att du är en fantastisk "extra" mamma till tjejerna och tack för att du är en fantastisk mamma till våran Charlie.
Du och barnen är mitt allt, er kommer jag alltid att finnas nära. Alltid, oavsett. VR!
Älskar dig

/Din Daniel